Jag har använt Runkeeper mycket till å från de senaste åren... Året? Började där förra året tror jag, mäta promenader å joggingturer. Få aktiviteter loggade var en push till att komma iväg. Att pusha sig lite extra när jag använde den, då det så tydligt syntes om jag legat på latsidan.

Fick nu häromdagen ett mail att man nu kunde synka appen med myfitnesspal, som jag inte visste var det var. Kollade upp det å laddade ner det gratis.
Runkeeper mäter även kalorieförbränningen utöver sträcka å tid, i mfpal knappar man in vad man ätit. Det jag märkte idag var att det ingick en sträckkodsläsare som man kunde scanna in ens varor å låta den räkna kalorier åt en istället för att man själv får väga osv för att manuellt knappa in dem. Så smart!
Då jag dessutom matat mina mått, vikt, hur mkt jag vill gå ner totalt å per vecka mm, plockar den fram hur mkt kalorier jag bör äta varje dag. Synkningen med Runkeeper gör att mängden jag förbränner räknas in, balanseras.

Så, jag skulle kunna följa det strikt med att balansera kalorier, om jag vill. Skoj^^
Fast, strikt räkna känns inte så smart, lätt att man bara ser siffror å inte god mat osv.

Tänk att för ett gäng år se. Kunde vanliga "Svenssons" käka vitt bröd, Corn flakes, coco puffs å sockrig müsli som ex Start, utan vidare tanke. Fetma var ju amerikaner som åt för mkt å gamla gubbar med ölmage.
Mer eller mindre.

Nu pratas det om diverse dieter som blir folks vardag, eller å andra sidan, folk som förespråkar "ät vanlig mat i lagom mängd å rör på dig".
Men vanlig? Det äts kvarg/keso/havregrynsgröt till frukost av även dessa, å mörk choklad smält med bananer som tidigare räknats som nyttigts höjs på näsan å menas att det väl ändå var onyttigt. Å ägg vispat med banan å stekt till pannkaka blivit ett Normalt mellanmål.

Jag har varit tjock/mullig(182 lång, 82 kg) och ätit stora portioner, massa glass, chips, ljus choklad... Samtidigt som jag oftast fanns inne på mitt rum, djupt inne i en bok eller framför teven.

Jag har gått ner 10 kg, ätit små portioner, unnat mig sällan av det ovan å oftast haft dåligt samvete över det, trots gym&kondition minst 3 ggr/vecka.

Å nu har jag gått upp till 90 kg, för mkt unnande och för lite rörelse. Här är jag, hör kostråd här och var som jag såväl anammar som förkastar, undrande vem som egentligen , räknat på en 50 år, har rätt råd.
Jag vill ha balans, vill inte leva För strängt igen samtidigt som jag har svårt för naturligt Stopp/Lagom.
Å så måste det ju vara ekonomiskt. Kvarg en eller två ggr/dag med en skvätt funlight eller havregryn hade varit gott, men dyrt. 13kr/500-gramspaket. Det är runt 13krx30/26x30 = 390/780 kr.

Å ska jag alltid välja light med dricka å matfetter, eller ökar det sötsug och mättar sämre?

Eller bara äta vad jag vill men väga upp det med att träna extremt mycket?

Jag går ofta min egen väg, så även om jag har träningsmänniskor runtom mig med gott om råd och fnysningar åt saker de inte gillar, så tvekar jag.
Finner även de för extrema ibland. De som fnyser åt olika sorts dieter och helt verkat missa att deras kostvanor faktiskt också är enxP

Tänk att för ett gäng år se. Kunde vanliga "Svenssons" käka vitt bröd, Corn flakes, coco puffs å sockrig müsli som ex Start, utan vidare tanke. Fetma var ju amerikaner som åt för mkt å gamla gubbar med ölmage.
Mer eller mindre.

Nu pratas det om diverse dieter som blir folks vardag, eller å andra sidan, folk som förespråkar "ät vanlig mat i lagom mängd å rör på dig".
Men vanlig? Det äts kvarg/keso/havregrynsgröt till frukost av även dessa, å mörk choklad smält med bananer som tidigare räknats som nyttigts höjs på näsan å menas att det väl ändå var onyttigt. Å ägg vispat med banan å stekt till pannkaka blivit ett Normalt mellanmål.

Jag har varit tjock/mullig(182 lång, 82 kg) och ätit stora portioner, massa glass, chips, ljus choklad... Samtidigt som jag oftast fanns inne på mitt rum, djupt inne i en bok eller framför teven.

Jag har gått ner 10 kg, ätit små portioner, unnat mig sällan av det ovan å oftast haft dåligt samvete över det, trots gym&kondition minst 3 ggr/vecka.

Å nu har jag gått upp till 90 kg, för mkt unnande och för lite rörelse. Här är jag, hör kostråd här och var som jag såväl anammar som förkastar, undrande vem som egentligen , räknat på en 50 år, har rätt råd.
Jag vill ha balans, vill inte leva För strängt igen samtidigt som jag har svårt för naturligt Stopp/Lagom.
Å så måste det ju vara ekonomiskt. Kvarg en eller två ggr/dag med en skvätt funlight eller havregryn hade varit gott, men dyrt. 13kr/500-gramspaket. Det är runt 13krx30/26x30 = 390/780 kr.

Å ska jag alltid välja light med dricka å matfetter, eller ökar det sötsug och mättar sämre?

Eller bara äta vad jag vill men väga upp det med att träna extremt mycket?

Jag går ofta min egen väg, så även om jag har träningsmänniskor runtom mig med gott om råd och fnysningar åt saker de inte gillar, så tvekar jag.
Finner även de för extrema ibland. De som fnyser åt olika sorts dieter och helt verkat missa att deras kostvanor faktiskt också är enxP

Humöret går i vågor. Det är frustration, irritation... Tårar.
Men det är okej, okej att Känna. Vara öppen, släppa ut lite då å då.
Idag var en sådan dag, då irriterade tankar sjuder, kokar och tankebanorna med dem inte tycks gå att släppa. Hur man försöker lugna ner sig, försöker styra dem i en bättre riktning, fatta vad man sansat vill å tycker. Det är kvar.
Jag undrar om det är mina p-pillers fel eller början på en depression, eller en kombination.
Det är stunder jag inte riktigt känner igen mig själv.

Idag kom det en sådan, men att prata ut lite om det, att gråta lite... Då släpper det en del. En hel del.
Bara jag inte tar upp det igen.
Söker fokus någonannanstans.

Glöden falnar, humöret dalar. Vad mår mig att såhär? Lugn och glad sedan svag å låg. Om kvällen en kamp efter det som får mig somna, sova väl. Lindra mina samvetskval.
Ensamhet , tyngd, plikt. Oro, nojja.
Saknad. Längtan.
Förstånd, förvägran.
Tårar. Kalla kårar.


När man var kär, ett par, då spelade i slutänden allt annat ingen roll, bara man fick krypa ihop hos den man älskade och som man visste å Kände älskade en tillbaka med hull å hår. Som såg nåt speciellt i en som man själv inte sett. Trygghet.
Men jag har inte den tryggheten längre, istället ser man vad man missat utanför tryggheten som man Nu mer eller mindre förgäves försöker komma ikapp och det med en tröghet utan glöd.
De få dagarna N var nere å hälsade på mådde jag i stunder bättre än på länge, efteråt sämre än på länge.
En påminnelse om vad som en gång var allt värt som får nuet att verka ingenting värt.
Men, hur kan jag nå lycka igen, ta steget från ett tryggt men förrädiskt förflutet och släppa det. Göra rum för framtidens lycka.

Glöden falnar, humöret dalar. Vad mår mig att såhär? Lugn och glad sedan svag å låg. Om kvällen en kamp efter det som får mig somna, sova väl. Lindra mina samvetskval.
Ensamhet , tyngd, plikt. Oro, nojja.
Saknad. Längtan.
Förstånd, förvägran.
Tårar. Kalla kårar.

Var öppen mot nära å käras å dela deras vardagliga problem, så blir dina egna lättare att bära. Istället för att snurra in dig i dina egna å må dåligt , glömma av att höra av dig å må än sämre.

Jag går ofta min egen väg, bra ibland, mindre bra ibland. Som med text, folk runtomkring mig verkar Twittrade, "långa" texter är jobbiga. Mer än mening så är det för jobbigt att läsa. Som fb-status ex.
Å på gymnasiet tipsade svenskläraren om att skriva ordentligt(stora å små bokstäver, ex) vid chatt så slipper vi råka få in chattspråk i våra arbeten. Jag var nig den enda, så nu är jag ist minst sagt ringrostig på förkortningar å kan nog upplevas stel av det ibland.
Fördelen är väl att ju äldre jag blir så mer möter jag folk i min egen ålder som passerat chattspråkperioden.
Men ja, ändå. Tycker folk blivit lata, förslöade av internet å Google-it.
Jag med en del,som orken att skumma böcker efter fakta eller betydelser, istället för att googla. Man har ju böckerna framför sig men dess register är för vaga å tålamodet börjar tryta. Å så kanske via googlandet tappar just den förklaringen som läraren sökt.