Hm... Det är intressant när man börjar tänka efter, jag har fått tjatat under min uppväxt och även nu, att vara ödmjuk, inte alltid behöva få sin vilja igenom, välja sina strider(dvs välja bort konflikter).
Jag har aldrig fått ngn knuff i att faktiskt stå på sig, vinna en diskussion, förmå andra att göra som jag vill, få dem att tänka som mig. I slutänden är jag en dörrmatta som ständigt uppmanas till lugn och tålamod, vilket jag sällan har något för och försöker jag stå på mig så slutar det alltid ändå med att jag får vika mig, för att få till nåt slut på diskussionen, för att den inte ska bli för stor.
Vad får man för att vara snäll, ödmjuk och omtänksam i dagens samhälle? Inget. Inte heller att vara "bråkstake", så vad ska man göra?
Hur bryter man vanor?
Suck...
Varför kan inte folk vara mer öppna till att ta till sig vad andra tycker och inte skrämmas av sk konflikter utan att se det som en vettig diskussion. Det tar faktiskt mindre tid att med öppet sinne lyssna till och förstå vad de/jag menar , än att bli upprörd för att man tycker att det handlar om småsaker som blir stora, fastän det faktiskt är dem själva som gör dem större och inte jag.

Hm... Det är intressant när man börjar tänka efter, jag har fått tjatat under min uppväxt och även nu, att vara ödmjuk, inte alltid behöva få sin vilja igenom, välja sina strider(dvs välja bort konflikter).
Jag har aldrig fått ngn knuff i att faktiskt stå på sig, vinna en diskussion, förmå andra att göra som jag vill, få dem att tänka som mig. I slutänden är jag en dörrmatta som ständigt uppmanas till lugn och tålamod, vilket jag sällan har något för och försöker jag stå på mig så slutar det alltid ändå med att jag får vika mig, för att få till nåt slut på diskussionen, för att den inte ska bli för stor.
Vad får man för att vara snäll, ödmjuk och omtänksam i dagens samhälle? Inget. Inte heller att vara "bråkstake", så vad ska man göra?
Hur bryter man vanor?
Suck...
Varför kan inte folk vara mer öppna till att ta till sig vad andra tycker och inte skrämmas av sk konflikter utan att se det som en vettig diskussion. Det tar faktiskt mindre tid att med öppet sinne lyssna till och förstå vad de/jag menar , än att bli upprörd för att man tycker att det handlar om småsaker som blir stora, fastän det faktiskt är dem själva som gör dem större och inte jag.

I slutänden finns det bara en enda person som har till livsuppgift att ta om dig, bryr sig om dig och älska dig. En enda som ska uppmuntra dig när du är förtvivlad, upprörd, ledsen, vilsen och riktigt nere och allt du vill göra är att försvinna.

När det känns som du inte blir av med bilden av hur andra uppfattar dig, hur du än vill att det ska förändras, bli annorlunda och bättre.
Den som ska säga att du har rätt att bli besviken, sur, arg, ledsen och allt det där du känner att du är men som uppfattas som självömkan och tycka synd om dig själv får du ju inte.
Den som säger, vad vill Du? Vad vill du göra? Vad vill du uppnå? Vad är du nöjd med och vad skulle göra dig nöjd? Vad skulle du må bra av?

Det är inte vänner, familj, kärlekar eller psykologer.

Det är Du, ingen annan. Andra kan hjälpa dig, ge dig stöd och ett annat råd men i slutänden är valet, beslutet, ändå ditt.

Jag kan ärligt säga att jag inte älskar mig själv och önskar att jag kunde vara någon annan, någon bättre än mig själv.
Å jag kämpar, försöker, tills det går emot mig och det känns som att vad jag än gör så trycks jag ner, glöms bort, kommer inte vidare.

Men egentligen, vilket jag alltför ofta glömmer, är det ju vad jag själv tycker som betyder något.
Jag vill vara den som folk Vill vara med, den där som strålar och som folk vill vara som.
Den jag aldrig har varit, aldrig uppfostrats att vara.
Jag har uppfostrat till den ödmjuka, omtänksamma, tålmodiga, lojala tjejen som ska bry sig om skolan och bra betyg. Som inte har något för det utan blir fröken dörrmatta.
Den som ger sig i diskussioner för att undvika bråk, inte den som fattar hur man ska Vinna diskussioner, få igenom sin vilja.
Den som ska följa hjärnans logik, inte hjärtats nycker och passioner.

Så, vad vill jag ärligt talat göra?
Vad känns naturligt bra?

Trött, fastän jag sovit en 8-9 timmar, ätit frukost och druckit kaffe.
Det flyter på nu, med skolan. Vilket betyder snart CSN.
Samtidigt märker jag hur jag har enklare för att gråta. Skratta med, men framför allt gråta, minsta lilla så kommer det.

Jag mår bättre, men egentligen inte bra. Jag skulle kunna fortsätta bo hemma, delar av mig vill inte bo själv igen. Känna mig ensam.
Ingen pojkvän att mysa och prata med.
Inga vänner att festa och fika med.
Ingen bonus med att bo själv som verkligen gör att jag inte vill bo hemma.
I depperioder känner jag så, inombords känner jag så.
Ingen säger jag så till.
För att det är bättre, gynnar mig mer, att kämpa på.
Jobba med mig själv, på mig själv.
Det sägs ju att tiden som singel mellan förhållande är att kunna satsa mer på sig själv och förbättra vänskapen med sina vänner, som kom lite i skymundan under förhållandet.
Så... Bara att ignorera känslan av ensamhet, värdelöshet , att komma i 2a&3e hand för vänner och familj.
Att inte attrahera killarna som attraherar mig. Att vara socialt efterbliven när jag är nykter.
Vara medveten om det så att jag kan knuffa mig att själv ta första steget, våga.
Men samtidigt lägga fokus på det positiva.
Och gör jag det, å bockar av de jag satt mig för att göra...
Lättsamhet, att inse att så jobbigt var det inte att köra Core, Zumba, läsa kursbok och annat.

Då känner jag mig lättsam, pigg och nöjd. Mår jag bra.