Jag borde ha panik, vara orolig, upprörd, nedstämd. Men istället är jag lugn.
Är jag såhär lugn för att jag inte bryr mig?
Borde jag oroa mig?
För att jag inte pluggade ordentligt när N var här och inte heller har legat i denna veckan så att det imorgon är dags att skriva tentamen, men jag lär inte klara av den. Är det okej att vara lugn då?
Att det trots allt kommer en omtentamen?
Att jag ser på Buffy, avsnitt efter avsnitt, fastän jag borde plugga sista-minuten.
Aningen orkeslös. Eller jag lugn för att jag mår bra? För att jag är säker? Säker, trygg i mig själv?

Jag vet inte. Dåligt samvete ligger och lurar, det är ett som är säkert.

Det har varit så länge nu, att det känns som att jag inte har fullt fokus, någon egentlig mening att fortsätta mer än att det är jobbigare att möta följderna av att jag ger upp. Om jag skulle ge upp.

Men jag söker ständigt mening, försöker hitta ljuspunkter och mer eller mindre ignorera å undvika allt negativt.

Som jag skrev en gång. Egentligen har jag bara mig själv, andra kan hjälpa mig, ge mig stöd och råd men in the end, I stand alone.
Det är bara jag som kan göra något med mig själv, åt mig själv.
Som att trivas med att bo själv, vara själv och att hålla igång.

Om jag vill klara tentan imån, på första försöket och slippa en tidskrävande omtenta mitt under nästa kurs, då måste jag plugga nu.

N har varit hos mig. Trots all push innan om vad jag inte fick göra, hur jag inte som sist skulle glömma konsekvenserna, hur han bara tillfälligt är här och mitt liv fortsätter efter.
Men jag tappade träningen, föreläsningar, plugg och att hålla hårt i pengarna.

Men jag var stark igår, försökte att inte känna efter, känna tomheten, saknaden, ensamhet, inte följa enkla stigen till att gå i en bubbla av minnen, tårar, att bryta ihop.
Att umgås med familjen och ja...

Ändå. Så känner jag mig vacklande. Svagare än innan. Så jag skäller på mig själv i omgångar, tvingar mig att göra ditt och datt, men på nåt vis ändå inte tillräckligt för mitt samvetes skulle.
Men viljan makt blir allt starkare för var gång och jag vet att det är bättre att kämpa och hålla sig flytande, än att sjunka ner igen, gräva mig ännu ett hål att försöka kravla mig upp ur, en besvikelse för andra och än mer för mig själv.

2014 ska bli ett bättre år. Jag ska ligga i, jag ska våga, sträcka på mig och ta för mig.

Jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag...

Inte helt förstås, precis som N upprepade gånger sagt, jag kommet inte glömma bort honom helt, någon del av mitt hjärta är ju hans och jag vill honom väl.
Men någon dag framöver kommer jag vara älskad i någon annans famn, kalla någon annan för min älskling.
Och det är okej. Det är bra. Rätt.
Det är meningen att jag verkligen ska gå vidare, hur overkligt, läskigt och jobbigt det känns just nu.

Hur mycket jag må prata om och tänka att jag ska hitta någon "bättre", någon som inte är så olik mig som N är. Olika, men samtidigt fortfarande så mycket känslor och omtanke för varandra. Attraktion. Så lugn och trygg i hans famn. I bubblan, i stunder, men inte i vardagen , inte när vi diskuterar annat.

Goodbye to you...
http://www.azlyrics.com/lyrics/michellebranch/goodbyetoyou.html