Det finns mycket jag ångrar, mycket jag kan känna dåligt samvete för och mycket jag gräma mig över. Det hjälper inte att jag i ren allmänhet innerst inne känner att jag är ett evigt femte hjulet, sistahandsval. Att jag inte är omtyckt, att folk fejkar, verkar trevliga och gilla mig men... Oh, hell no. Så fel jag hade det. För de vill inte ses över en fika eller promenad. De prioriterar alla andra i sin omgivning före mig. Eller än drygare: de svarar mig inte ens när jag hör av mig till dem.
Jag hör av mig till min enda vän i stan å hon svarar så småningom.
Men hon är aldrig först att höra av sig.
Hon frågar aldrig om jag spontant vill hitta på något.

Men hon är ju enda vännen jag egentligen har kvar och när vi väl ses så... Sist gav hon mig en lång bamsekram...

Så många brända broar, så många vänskaper jag hade kunnat behålla om jag pratat ut med dem, om jag inte hållt dem så mycket högre än de hållt mig och jag sagt upp vänskapen över bråk eller en ihålig ursäkt.

Det var när jag inte var singel, när jag inte insåg hur viktiga vänner är...

Ehrm. Off-topic.

Jag ger inte upp. Jag tar tag i saker härhemma. Kanske senare än tänkt men jag gör det. Å jag söker lugn, energi, glädje. Gråter ibland när jag behöver det. Mår bättre och bättre, pressen från familjen till trots.
Å N hälsar på i slutet av månaden, mycket roligt.