Vi levde förr i en sjukt fördomsfull värld där folk behandlades illa för ingeting, jmf med idag.

Jag är glad att vi inte har det så idag.
Samtidigt mår jag i stunder dåligt av de aggressioner man möter idag vid minsta lilla generalisering.

I stunder känns som att vi blivit daltande eller alldeles för cyniska.
Eller cyniska, syftningspoliser. Alla ord tas på fulla allvar eftersom det var missar av sådant förr som ledde vägen till allvarligare uttalanden som ingen reagerade på.

Det här tär på mig, ljuset inom mig som jag försöker skapa, hitta mig själv och må om så inte bra så bättre.
Det är skönt att ha nära till skratt, jobbigt att sakna spärrar, skyddsbarriärer, så att jag även får nära till tårar och alla andra mindre roliga känslor.

Zenoptimism indeed. Balans, lagom.
Andas. Sov, för imorgon är en ny dag och jag ska njuta av att bo själv igen.
Inte dras med i allt Depp och Ånger som ligger och lurar.

Andas. Lugn, andas och släpp taget.