Mitt liv står stilla och jag slogs nyss av tanken att det är mitt eget fel. Onda Cirklens fel.

Mitt liv skulle vara bättre om jag var kär och hade en fast partner å var smal.
Jag tror mig dock inte kunna attrahera någon jag vill ha som den överviktiga jag är nu. För jag attraheras inte av någon som är väldigt mullig eller som jag. Så varför skulle de vilja ha mig

För att bli smal behöver jag vara glad nog för att undvika onödigt ätande och ha engagemang nog att träna regelbundet. Jag skulle må bättre Om jag hade fler vänner eller umgicks mer med de få jag har. Fast just nu när jag är med vännerna känner jag mig som femte hjulet och i allmänhet som en väldigt tråkig människa att umgås med. Om jag fick en klon hade jag inte velat umgås längre stunder med mig själv.

Jag skulle behöva extrajobba för att få en bättre ekonomi men just nu känns skolan för overwhelming för det å även med jobb skulle jag fasa för att gå dit- ständigt rädd att misslyckas på flera vis och att inte vara snabb nog. Ett längre bra utfört jobb skulle nog ironiskt nog ge mig välbehövligt självförtroende och självkänsla plus en trygghet inför kommande examen.

Men jag mår inte bra, sabbar stundtals för mig själv och sitter här än en gång kvällen innan en tenta , pluggat för lite och försöker förmå mig att ge järnet så att jag klarar den imån.
Innan idag har jag fikat med en vän och jag känt mig tråkig men inte anförtrott mig fastän hon säkert skulle stötta mig. Å efter det i min ensamhet ätit snacks & lite lösgodis. Tårarna rann stundtals när jag skrev detta vilket kändes skönt på något vis. 99 kg. Jag borde inte få äta onyttigt, men jag vill ju ha det till tentaplugg. Å antagligen för tillfällig lyckokänsla.
Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka till åren i en annan stad då jag var smal, hade pojkvän , vänner , ett socialt liv...
Försöker hindra tankarna, fokusera på nuet och inte heller fastna i ältande över nuets distraktioner såsom politiska diskussioner och annat som irriterar mig eller ger ett engagemang för annat jag inte har tid att fokusera på. Undvikande. Uppskjutande beteende.
Å eftersom jag inte mår bra nu har jag inte orken att verkligen göra det som jag i längden skulle må bra av.


Ni behöver inte påpeka det: jag vet själv att det här är självdestruktiva tankebanor , helt emot rådet "Älska dig själv hur kan ngn annan göra det om inte du själv gör det". En nära vän eller familjemedlem skulle nog påstå att min egen självbild inte överensstämmer med verkligheten och att jag är fin som jag är.
Inte för att jag skulle tro dem. Det är mer något man säger för att man bryr sig om någon och inte vill att de ska vara ledsna. Jag är inte ful som stryk för det eller världens tråkigaste värdelösa människa men inte heller såsom de påstår.

Så, jag skapar mina egna onda cirklar som gör att det känns som att jag står stilla. Det händer inget i mitt liv. Frågan blir då, vad ska jag göra åt det? Förutom att "kämpa vidare" och försöka ta en dag i taget att göra det bättre. Å försöker glädjas idag åt att jag cyklade t&r till skolan och har även gått andra sträckor istället för att ta bussen.

Plugg nästa!