En deja vú av det dåliga slaget. 

Jag minns hur jag blev förra gången, denna orkeslöshet, bristande livsgnista. 

Fansen vad jag just nu saknar att bara besöka familjen kortare stunder, för att sedan återvända uppåt igen. 

Ett enklare liv, om än långt ifrån perfekt. Saknar den lugnande, trygga, varma famnen. 

Jag saknar den jag varit, saknar älsklingen fastän mitt inre bildminne blir allt svagare så man kanske kan börja undra vad det är jag saknar.

Det är tufft nu. Min mentala styrka är svag idag.

Ett sms om hur himla smal han blivit gör det inte bättre. Fyllesms.

Önskar jag kunde dränka sorgerna i en fylla. Så himla skönt. 

Eller kanske inte. 

Jag antar att det är okej att ha sina sämre dagar, att man måste få gråta. Det är skönt att gråta.

Att kolla igenom gamla bilder. 

Jag mår inge bra idag, då jag mindre ivrigt söker äkta distraktioner som verkligen får mig att må bättre.

Lär väl ge bakläxa senare men ja... Just nu känns det värt det.

Innan jag drar några djupa andetag och drar igång glad musik och ja... Försöker vända humöret.

Inte ens en vecka har det gått, tänkte jag säga...

Men det var visst inte sant, det var en vecka i lördags så nu är det snart två veckor.

Sedan jag lämnade min fd hemstad uppe i norr. Framför allt den som varit min älskling.

Det var en sak att vara singel när man var student i eget studentboende.

Mycket mer frihet.

Nu tycker jag tiden går allt för sakta och jag vill bara snabbspola förbi denna tröga tid i början.

Sommaren är härlig men samtidigt vore det skönt att kunna hoppa över sommaren och dess jobbslit för att istället gå vidare till hösten. Till eget boende...

Å, jag vill ha en skön förfest och en rolig utgång. En utgång där jag inte behöver nojja över faktorn att Alla känner alla och att om jag dansar med någon så Vet alla om det sedan. Hm, eller det kanske är en överdrift, men ändå helt felaktig i denna min orginala hemstad. Hm, gymnasiestad tekniskt sätt.

Annat slit jag vill snabbspola förbi är det slit och kamp mot sötsug å snackssug jag har mer eller mindre dagligen.

Slitet som krävs för att jag ska komma tillbaka i min braiga form jag hade när jag singel förrut och en del under mitt förhållande.

Även att finna en ny, bättre kärlek. Något som lär massa tid då det inte är rätt att börja något nytt förrän jag kommit över min gamla, plus att jag inte vill slänga mig snabbt in i något nytt heller.

Gick visserligen rätt okej förra gången då jag fann min älskling en dag och ca 1.5 vecka senare var ett par.

Erhm. Fd älskling. Som jag får påminna mig dagligen om att Det är slut och att jag Bor härnere nu. 

Att skicka något dumt sms om att jag saknar dig sååå!

Jag vet bättre. Vet bättre.

Därmed också att jag måste ta en dag i taget, saker som "Rom byggdes inte på en dag".

Men min hormonella kropp är mig inte nådig och mental styrka är inte lättaste alla gånger.

Att jag inatt(natten till idag alltså), eller morgonen kanske, hade drömmar där jag åter var med Honom, hjälper inte det minsta. 

Då blir det bra mycket skönare att inte gå upp utan att söka sömnen och drömmen åter. 

Det var den omogna pojken i honom som gjorde det lätt att skiljas, den mogna mannen och dess potienial som INTE gör det.

Flummigt. Men ja. Det är inte lätt...

En dag i taget, ständigt sökande aktiviteter som kräver starkt fokus för att ta sig vidare från en dag till en annan...

Inte fastna i fokus på saknad och vandrande tankar om vad han kan ta sig för i helgen med henne...

Ont, det gör ont...

Sådana småsaker i vardagen som påminner, samtidigt som jag mentalt försöker hindra det jag brukar göra annars: knyta materiella saker till ickemateriella saker och därmed inte vilja använda dem, vilja undvika dem. 

Varje dag är en kamp. Eller. Varje dag går i vågor.
Jag bröt kontakten helt igår med N. Min älskling. Min fd älskling.
Jag fyller 23 i år. Jag borde väl vara starkare än såhär? Eller?

Vi pratade i två timmar då jag lyckades klämma ur mig att vi behöver bryta all kontakt innan jag mot bättre vetande sårar mig själv. Jag grät, snorade…

Någon timma senare var det N som grät. Verkligen grät och hade det jättejobbigt.  Å jag som försökte vara stark, hård… Att det här är det bästa för oss båda, att det är jobbigt nu men att det blir bättre.
Håll emot från det inom mig som bara ville vara där hos honom, vara hans klippa såsom han varit min.
Säga att vi glömmer allt, att vi har en chans och… Ja allt det. 

Men jag visste bättre. Vet bättre. Det är inte så enkelt. Det tog slut av en anledning, det är inte bara han å jag det handlar om och… 
Just nu kan jag inte vara hans vän som är glad att han är glad å lycklig med någon annan än mig.


Idag vaknade jag trött och nere. Ombytta roller. Samtidigt som jag känner att jag faktiskt kan puffa på mig själv, nästan skälla ut mig själv mentalt… Få känslan av att fyllas med lite mer positiv energi.
Följa de ord, råd, som jag gav N igår. Att man visst orkar fastän det inte alls känns så. Det kommer inte vara lätt, det kommer ta emot, men bit för bit blir det lättare.

Säga är en sak, göra en annan. Men det måste gå.

Gick upp nio idag och åt frukos, inte vid 11, eller till och med 12.

Tog med mig datorn ut till vardagsrummet och teven, en vibb av gamla vanor och något sätt att kicka igång mig själv.

Få saker gjorda denna fredag. Framför allt jobbansökaningar men även lite egna småsaker jag viljat ta tag i. 

Passar väl denna dag då himlen mörknar allt mer och förebådar en regnig dag.  

Att spendera dagen inomhus. 

Hm. Fast ljusnar det så blir nog en promenix en go idé.

Ikväll vankas tacos till middag, nam-nam:p

N ska ut ikväll, troligen. Har en känsla av att jag lär motta något fyllesamtal ikväll/natt.

Är väl bra att han hittar på något, inte bara sitter ensam hemma när han inte jobbar.

Samtidigt finns det en del av mig som mot bättre vetande känner en viss nojja över ifall han går för mycket vidare idag.

Fast samtidigt, inte. Ingen brådska. För någon av oss.

Å, trots allt... Så ska det väl vara Slut ändå. Egentligen. 

Hm. 

Jetlag, det var ett ord från min moster idag, om jag kände mig så.

Kan nog vara en bra förklaring på det. Att inte känna sig riktigt hemma och framför allt inte riktigt utsövd, hur jag jag än försöker ta igen sömnen. 

Väldigt störande. För jag vill må bra. Normalt. Eller ja, någorlunda normalt åtminstone.

Jag har flyttat från den stad som varit mitt hem i mer än tre år, ifrån den kille som varit min i ca 2.5 år och ja... Kort sagt från ett Eget liv ner och in till familjen.

En annan stad, ett annat boende jag än försöker vänja mig vid gällande såväl egen yta som att vara omringad av folk 24/7. 

Att flytta hemifrån när man länge bott själv är jobbigt nog.

Att hantera ett uppbrott från en längre förhållande är jobbigt nog.

Att vara arbetssökande är rätt jobbigt det med.

Tänk dig då att behöva göra alla tre på en gång. 

Så, det är mycket som drar en massa energi och gör en minst sagt i obalans.

Samtidigt finns det ju även mycket runt om mig som faktiskt Ger energi och stöd också.

Mina underbara släktingar och familj, eller så "små" saker som att få köra bil igen.

Kunna dra iväg på egen hand dit och datt.

Känner mig lite vilsen, men vet att det är att inse att  det och att ge sig den på att göra saker.

Ta tag i diverse saker, det får en att stadigt må lite bättre. Mig att må bättre.

Har dock fortfarande kontakt med N. Lite lagom dubbelt, men skönt ändå. Nu i början i alla fall. 

Sedan vet jag vet inte. Det dumma är väl om jag mot mitt eget bästa börjar hoppas igen för att bara bli sårad.

Igen. 

Nu när jag ändå insett att det finns mycket positivt också i att det tar slut, att det ändå hade hänt för eller senare ändå eftersom vi har en hel del olikheter. 

Är nog farligt rätt att jag raserar styrkan jag fått av den insikten för saknaden efter det som faktiskt var bra. 

Nåväl, nu blir att se på Desperate Housewifes:p

Nyss var det söndag och en underlig känsla vid tanken på att sista veckan, dagarna, häruppe väntade.

Omtentaplugget skulle ta fart, likaså packande och ... njutande och accepterande av de sista dagarna.

Nu är det 39 minuter(23.21 enligt min datorklocka) kvar till midnatt, 40 minuter kvar till min sista heldag+natt börjar och

8 timmar och 39 min innan min omtenta startar.

I vågor, dras jag emellan allt jag kommer sakna & allt jag har att se fram emot. Hur det blir allt tydligare att det här verkligen är det bästa i längden, som jag mår bäst av.

Samtidigt som finns det en trygghet, värme och närhet som jag SÅ kommer sakna.

Plus den självständighetskänslan som varit av att flyttat hemifrån, bo själv såväl som sambo.

Saknad och sorg, lättnad och spänning.

Men det är inget nytt egentligen. För så har jag varit och känt sedan det blev bestämt att en flytt var i annalkande.

Enda skillnaden är väl att känslovågorna kommer tätare denna veckan, jag gråter mer ofta än förrut.

Omtenta snart ja, stannade upp till 2-4 imorse (igår) och kom därför upp först runt 12 och efter frukost och promenad t&r till affären för inköp av bl.a pluggmedel(godis&energidryck), tillagande mm. av lunch...

Så ja, hon var väl först runt kl 15 innan jag kom igång, med teven igång mer eller mindre hela tiden.

Småpysslat med packande också.

Överväger att ta en paus nu och packa klart kökssakerna så mycket jag kan innan N införskaffat flyttkartonger imorgon.

Å badrumssakerna kanske. Få lite mindre över tills imorgon.

Fast så borde jag plugga också, mest egentligen nött in(eller försökt i alla fall) produktkalkylering och ekonomistyrningstentan lär bestå av bra mycket mer så....

Ja.

Beror väl på om jag sova några timmar ALLS innan tentan eller ej.

Brukar sova 2-4 h åtminstone men jag vet inte... Känns inte som det hinns med.

Kanske det varit fel att teven i bakgrunden och se på Bara den då och då, men ja...

Så fungerar jag dessvärre och hursom så är gjort gjort, hur mycket jag än kan se framför mig hur jag skäller mentalt ut mig själv över det senare.

Hur jag istället för att sörja, glo på teve&film, göra saker med N, småpacka osv, så... 

Hade jag kunnat intensivplugga ordentligt istället, på det viset jag flera gånger satt mig för att göra men aldrig lyckas med, förutom ibland just själva dagen&natten innan tentamen dårå...

Nåväl, åter till pluggande... Å lite packande kanske?

Det var ett bra tag sedan. 

Under tiden som passerat har jag provat på andra bloggsajter såväl som haft längre perioder då jag inte bloggat något alls.

Speciellt då var jag arbetssökande i en svacka där jag inte hade något att göra om dagarna som aktiverade och boostade självförtroendet, istället det motsatta.

Men nu känner jag ett sug efter att börja blogga frekvent åter igen och just denna bloggsajten var den jag kände att jag trivts bäst med gällande designt och socialt uppbyggnad osv.

I alla fall. Varför nu då, kan man undra.  

Jo, för att liksom anledningen till att jag skapade min första blogg(raderade sedan LÄNGE), hade en tid i annalkande då mitt liv som jag levt skulle förändras drastiskt.

Då skulle jag flytta långt hemifrån för studier, bygga upp ett eget liv. 

Å det gjorde jag, träffade nya vänner, en egen lägenhet med allt vad det innebär... Jag började lära mig att stå på egna ben, känna allt mer att mitt Hem inte längre var det nere hos familjen.

Så träffade jag en kille, som jag väl då aldrig skulle vara så länge och bli så seriöst så fort men jodå.

Mitt första riktiga förhållande tog sin början... 

En månad blev ett år, en sommar nästan helt ifrån varandra som kom å gick utan förhållandet gick i kras.

När min utbildning slutade flyttade jag in i hans lägenhet, då alla andra härifrån flytttade tillbaka söderut till hem och annat. Sambo, 2årsdagen passerade och jul likaså.

Men, nu på våren började bli allt tydligare hur svagt det börjat bli. Å då det en kväll kom fram att det fanns känslor, besvarade dessutom, för någon annan... Då började en berg och dalbana av sorg, hopp och glädje, förtvivlan.... Acceptans blandad med förvirring...

Nu ska jag flytta tillbaka hem, inte till det barndomshem jag lämnade eftersom det är sålt...

Men ner till familjen i alla fall, till pappa i början. Singel. Återigen.

Återigen väntar ett nytt äventyr, in a way, och känner behovet att få skriva av mig om det.

Att kanske någon känner igen, kan känna något stöd...

Å läser ingen så är det i alla fall ändå skönt för mig att kunna läsa om det senare i bloggens sköna design.

Röra, röra.....

Den har dagen har gått till spillo. När jag vaknade av alarmet strax innan fem(tvättid 05-08, så kände jag spänningshuvudvärk. Något som hållt i sig till och från under hela dagen.

Vid sju när tvätten var klar tog jag huvudvärkstabletter och la mig att sova igen(nåt jag dessutom gjort mellan maskinernaxP), vaknade till och gick upp vid 10,11tiden.

Men min huvudvärk,som blev feber, ville inte ge upp även med vila och ja.. koncentrera sig på att plugga gick ju inte. Panodilen jag tog på morgonen var de sista, så vid en halv fem tog jag bussen till stan å apoteket, införskaffade Ipren och lade mig för att vila igen..

Till 19 tänkte jag, men alarmet gick inte av och vid en halv nio på kvällen vaknar jag förstås...

Aningens piggare:) Men så började jag fixa med gröt, prata med syrran en stund, bokade tågbiljetter för januari(tack SJs julkalender, 50% på resor t&r sundsvall i jan nu den 8e december:))

Strax därefter kom förstås huvudvärk/febern tillbaka och nu är det välan dags att lägga mig.

Fasen... Så mycket för att träna gym efter frukost och sen intensivarbeta med uppsatsen:( Bättre lycka imån?:p

Djupare ner... Trött, trött, trött...

Jag glider ifrån folk och är trist nu när det börjar bli bättre att märka hur off jag varit från allt söderut:(

Lite häruppe också...

Jag vill så mycket!:(

Hålla budget och ekonomi.

Komma iväg och roa på mig kryssning i januari eller så, verkligen kunna få UNNA mig och införskaffa saker...

Samtidigt som Cuppsatsen ska in och examineras då.

Företagsekonomi A ska börjas med och göras bra ifrån mig på...

I nuet ville jag träna upp kroppen och behålla det. Bli av med putmagen bl.a^^

Samtidigt så är aptit och sötsug en kamp allt mer:(

Jag vill vara social med vänner och älsklingen...

Jag vill vara pigg och effektiv, igen! Vara glad, pigg  och må bra!

Men icke.. Sigh...

Och sedan efter maj, början av juni, med skolan klar, vad ska jag göra då? Efter sommaren? Under sommaren?

Jobb, jobb.. Schissses... Men, var? Och vad händer om jag INTE får tag i det?:(

Det känns som jag ständigt är på väg att dala nedåt, men precis lycka hålla mig uppe...

Eller då och då kanske till och med mer än precis.. Fan..

Nåväl. Sova. Natti;)