Min stora last i många år har varit att älta saker, hur förgäves det än var art drömma sig bort till något som kunde ske om jag gjort något annorlunda.
Numera, ältar jag inte på samma vis, utan slår sönder tankebanor tidigt med påpekandet att ingen tidsmaskin finns eller isf inte allmänt tillgänglig.
Poängen var att leva i nuet och inte må överdrivet dåligt över nåt som inte går att ändra.

Problemet nu?
Jag kan inte leva i nuet utan en ständig negativ insikt att livet är kort å alla misstag skapar ett jag som står etsad i sten.
Jag var osocial nykter i många tonår, uppslukad i plugg, fantasi och nätpolare jag aldrig träffade irl.
En tid kunde jag åtminstone stoltsera att jag hade bra betyg, jobb jag höll kvar å relativ uppskattades för av kollegor mm.
Å en pojkvän när betygen var mer medel.
Å smal efter så många års mullighet.

Nu är jag här, snart 25 år med en ung tonåring, eller barns, sociala förmåga...
Självförtroende och självkänsla i botten, betyg botten och typ inget annat.
Så känns det i stunder, samtidigt som jag är kräsen.

En del av tycker fortfarande väldigt mycket om N och han var(& till viss del är) en fin del av mitt liv.
Men vårt förhållande kom från en fysisk attraktion som väckte starka känslor å omtanke, fastän vi egentligen krockar på flera plan och inte direkt möts halvvägs.
Så, nu är jag kräsen då jag känner mig för gammal för att "fastna" i ett sånt förhållande igen.
Så, nu vill jag någon som är positivt lik mig i grunden, fysiskt attraherande och som bor i min stad eller rimligt avstånd. En detaljerad kravlista blir lång.
En kräsenhet, som säkert kan få folk att mena"så himla speciell är du inte, sänk dina krav."
Men, om jag "missar" någon pga av det, så får det väl vara deras förlust, finns väl andra.
I mångt och mkt får man inse att ens perfekta partner "the one", inte nödvändigtvis går vice versa.
Den kille jag vill ha kanske vill ha en asiat, eller en Pamela Andersson.
Exempelvis.

Övertänker man inte så kan fysisk attraktion, omtanke å lite gemensamma intressen räcka långt. Men det är lite att nöja sig, å jag vill inte det.

Så, jag har min sk lista å får jag vänta länge, så får jag väl det.

Hur slutar man att vara och känna sig helt misslyckad. Att man inte catchar någon break Någon gång?
Som en ond cirkel, man tappar tron på att man kan lyckas så man orkar inte ens försöka ordentligt.
När får man ge upp?

Man får bryta ihop i stunder, men samtidigt inse att...
Vad händer om jag ger upp?
Vilka följder kommer?


Så, jag kan bli ledsen över att jag kuggat inte bara 2 hp-duggan, utan även 13 hp-tentan, å därmed hela kursen jag fått Csn för. Som jag kämpade för att få ihop tillräckligt avklarade hp för att vara berättigad, känner mig minst sagt misslyckad.

Men jag kan också bli arg, bestämd , fokuserad och ge fan i att ge upp.

Mm, att somna gott hjälps mycket av att ha gjort saker under dagen.
Saker man satt sig för att göra, men skutit på tidigare. Som att kolla upp om glasögon som gått sönder går att laga; en längre promenad ner till stan.
Gå till skolan och skriva ut cv:n.

Att inte försöka somna efter en dag fylld av ursäkter, utan istället somna till en mental lista full av avbockade punkter. Redo att insupa energi till ännu en vettig dag.
Jag mår så mycket bättre idag, extra mycket då jag vart lite social och telefonat och träffat nära&kära.

Nog för att jag behöver tid för mig själv, men också träffa goa människor då och då. För att må bra, orka med.

Såg någon video om hur ngn väntade på att Livet skulle börja ,å att de skulle ske vid diverse tillfällen.
Känner ige mig, trodde gymnasiet, univ.
Universitetet stämde en hel del men gick sen utför, i mångt och mycket är jag tillbaka på ruta ett. Nu jobbigt medveten om att jag haft det bättre å saknar än mer det jag inte kan få tillbaka, eller kommer dröja länge innan så sker.

Jag har svårt att finna motivation annan än en svag piska, ingen morot känns direkt tillräckligt tydlig och nära, viktig. 

Så, som så många gånger förr, biter jag ihop och kämpar en stund... Men tappar snart igen och ork.

Att prata om det en stund hjälper lite i alla fall. SOm att smsa om saknad med N och gråta lite. 

Eller att ha mamma mfl på besök en kort stund idag, inte vara ensam.

Å titt som tätt kommer påminnande, skrämmande tanken: att tiden bara går framåt och det jag gjort tidigare och ångrar, går inte att ändra, förändra. 

Jag blir bara äldre, allt sämre. 

Kanske jag borde söka professionell hjälp att må bättre men...

Det känns Lite överdrivet, på något vis...

Stäng av teve, musik och andra ljud.

Ta ett djupt andetag. Ta ett till. Ett till...

Känn lugnet fylla dig och sök fokus, känn efter vad som är viktigt för dig, vad vill du göra för att må bra. 

Känna dig nöjd. 

Red ut tankarna som flödar runt kring vad du inte är nöjd med, dra fram lärdomen av dessa misstag och bär dessa, men släppa tankarna som drar ner dig.

Sök reda på vad du faktiskt är nöjd med, låta det fylla dig enadast med glädjen av vad du lärt dig, bär det med dig och släpp invändningar kring vad du kunnat göra annorlunda.

Lyckas du med detta, är en lugn sömn inget dilemma. 

Det hade varit fint om min ekonomi varit obegränsad och jag inte hade något annat jag behövde fokusera på än att gå ned i vikt. Men så är det ju inte. 

Så, som antagligen de flesta andra som vill ned i vikt: det är så många olika bollar i luften att hålla koll på att det är svårt att lägga till en till utan andra bollar börjar falla. 

Som nu när jag funderar på vad jag ska äta till frukost framöver. 
Det är inte ekonomiskt hållbart att äta kvarg varje morgon och en och annan kväll.

Jag har däremot en massa Husman knäckebröd hemma, plus lite sockerfri musli. Jag kan ha mjölk till muslin, men vad till knäcket?

Ytterst lockad av att köpa skinkost om jag hittar det till ett bra pris, troligen går det att finna till ett lägre pris än att köpa både ost&skinka. Men, det brukar vara socker i skinkost och det är varken bra för vikten eller ansiktet.

Mitt ansiktes hud är nämligen Känslig för socker och eventuellt överflödigt fett, å jag vill bli av med finnar, inte öka på det.

Å andra sidan, kanske kan lite socker i maten vara nyckeln till att låta bli det i annat.

Dessutom är det så, inser jag, att jag tenderar att äta ljus choklad, glass och snacks när jag känner mig ensam eller inte mår bra av andra anledningar. Eller bara rent av hunger och en svårighet att välja något som kanske tar lite längre tid att göra men som troligen är betydligt nyttigare.

Å när jag inte mår bra, inte är nöjd om dagen, ja, då sover jag oroligt och drömmer alldeles för mycket. 

Så att jag känner mig trött på dagen. Dum cirkel. 

Vilket betyder, att inte bara behöver jag tänka efter och förvägra eller agera, när det gäller kost och motion, utan även annat. 

Att komma ihåg att höra av mig till nära och kära, inte skjuta på det(ska äta, de jobbar nu så ringer senare...) och sedan glömma av det. 

Eller glömma bort hur bra jag mår av att umgås med dem och att i rätt mängd hinner jag med studier och annat jag också finner viktigt, ändå. Att jag måste Leva, också.

Att inte fastna framför TV:n och istället prioritera till exempel studier och hushållssysslor. Igår stängde jag av Bourne&TV:n halvvägs igenom filmen, som jag redan sett förut. Lade in de två sista kanelbullarna i frysen istället för att värma dem till filmen. Fixade till mig och lade mig för att sova, hade ju ändå varit trött någon timma men inte riktigt förmått mig att ta mig upp ur soffan för sängen. Inte för att jag fick en jämn sömn, alldeles för mycket drömmar, mer levande än min verklighet för det mesta känns.

Idag har dock hitills varit en seg dag med lågt humör.  Å snart börjar Stargate och klockan 12 börjar min tvättid. 

Så det är lunch, och jag har varken diskat upp frukost, bäddat sängen eller förberett smutstvätten. 

Lågt humör, trötthet... Stigande dåligt samvete. 

Så, vad gör man åt det? Tar tag i det!;)

Är ändå repriser av Simpsons nu,  som gick igår. 

Det finns en uppsjö av diverse råd och information kring vikt och hälsa.  Mer eller mindre grundat och/eller passande för individer.

En grundstomme är sann: förbrukar du mer kalorier än du äter, går du troligen ner i vikt. 

På detta följer:
Äter du för lite för länge, kan kroppen ställa sig in på svält och hamstra kalorier/föda/fett och du går inte ner i vikt.

Kanske du till och med går upp.

Å förbränner du mycket kalorier/föda kommer du att bli hungrig och kroppen skrika efter mer föda och därmed kan din vikt stå stilla eller öka då du håller dig mätt. 

Men, varför kan en del äta varierat inkl onyttigheter och ändå vara smal, medan andra stiger i vikt?

Varför förekommer jojobantning?

En forskare kom ut med en artikel som menade att överviktiga får en skada på hjärnan som gör det svårare att gå ner i vikt och lättare att gå Upp i vikt igen, än en som alltid varit smal. 

En skada på hjärnan? Nej, det vettekatten.

Men jag personligen måste erkänna att jag tycks sakna ett Stopp och Lagom som min mamma och lillasyster har. 

Och att när jag senast var smal, krävdes det en hel del diciplinerat förvägrande, samvetesskval och regelbunden träning för att behålla det. 

Så, kanske det är svårare för mig ändå.

Men det är en Förklaring, förutsättning för en väg till att lyckas... INTE en ursäkt för att påstå att det är omöjligt. 

Vanemänniska är jag, och det är inrotade vanor och tankesätt utöver magsäckens storlek(den sägs ju vidgas ju större portioner man äter och minska ju mindre man äter) som påverkar min hälsa.

Så, där har vi nyckeln till att lyckas! Grundstommen, utgångspunkten.

Jag fällde någon gång tanken, att varför inte fundera över Hur du vill leva när du gått ner till din idealvikt, och sedan börja leva så redan nu. För, antagligen handlar det då om en balans mellan onyttigheter och nyttigheter, samt regelbunden motion&styrketräning.

På väg ner kan ju strikthet vara vägen till att faktiskt se Resultat, men för eller senare måste man ju ärligt talat få Unna sig. 

Å hur mycket? Å vilka vanor Står man ut med att behålla?

I mitt fall borde jag blanka fan i snacks mån-torsdag, utöver någon eventuell liten fika med vänner eller familjen.

Som betyder att jag nu till halv åtta hos mig, borde ta mig en knäckemacka och/eller kvarg. 

Inte käka ostbågar. Men, men, jag vill! Det är så gott! Vart sugen på det ett par dagar nu:p

Tryckte i mig två kapslar äppelcidervinägerkapslar innan iaf:p

Å på Netto hittade jag även gyrosslamsor & tortillas till ett bra pris, så imorgon blir det gyrostacos till lunch:p

Eller gyrosrulle kanske man ska kalla det?
För er Norrbor m.fl som inte har en aning om vad Gyros är, så kan jag förklara att det är marinerat fläskkött, ofta fläskfilé.

Greklands motsvarighet till kebab, ungefär:p

Supermumsigt^^

Behöver dock fixa rödlök imån innan lunchen, för det fanns inga fina på Netto dessvärre.  

Hm... Zenoptimism, kan nog vara det jag behöver för att hålla humöret och energin uppe nu framöver^^

För jag märker hur det ligger under ytan, närhet till tårar, depp och nada energi.

Men inombords finns även styrkan att inte så mycket Skjuta upp deppet som vända om det till Pepp. 

Djupa andetag och fokusera!:)