... som när jag skapade bloggen, fallande humör och energi, en tenta  analkande men inget fokus. Jag trodde att jag hittat kärnan till vad som orskade det här och vad jag behövde göra åt det. Icke. Eller?

Jag saknar mig själv. Saknar mitt gamla jag. Den som kunde tänka en månad framåt i taget. Den som visste vad den hade framför sig och inte nojjade.

Bara klara tentan och omtenta, skriva Cuppsatspm. Sedan kommer jag att må bra.

Bara jag tar mig igenom det, och jag ska bannemig ta mig igenom det. Sedan kan jag ta itu med zenoptimism.

Ack så ytterst lätt det är att säga "bara" om saker...

Så trött, så trött på att pressa mig själv, forcera mig vidare eftersom jag vet att det bara blir värre än annars. Jag vet att det är bättre att ta en sak i taget, men jag kan låta bli att rusa iväääääg  och fasa för saker som ligger månader framför mig.

Jag försöker motarbeta sådana framrusande negativa tankebanor men ja...

Ändå sitter jag här, antingen full fart framåt eller orkeslös och trött.

Jag slösar iväg tiden. Kan inte riktigt fokusera, komma fram till hur jag bäst bör lägga upp läsande, vad jag behöver kunna Egentligen och ja.. Tänkbar tentamensfrågor...

Skummandes boken känns det som jag redan kan allt.

Fast egentligen inte och ja...

Allt är en enda röra. Samtidigt, kommer pressen med att skriva PM till en ännu icke "påhittad" C-uppsats. Samtdigt som omtentan måste pluggas på.

C-uppsatsen arbetas med.

Kroppen arbetas med, måste få igång träningen.

Mat, ekonomi och hushålls måste underhållas.

Likaså det sociala livet och ja...

Det är dags att hitta den där zenoptimismen. Hjälp...