Okej. Konstaterande; nej, skolan hamnade inte först idag. Istället hann jag fika med en väninna, prata i telefon med annan, å mor min också. Jag cyklade en massa i solen, handlade, gjorde matlådor, sökte ett gäng jobb. Höll mig någorlunda kring ett mål med netto kaloriintag(154 kcal för mkt) efter motion.
Visst, jag åt en dammsugarekaka, 0.5+0.25 liter glass och
typ 70 gram salta chips, men å andra sidan åt jag mindre Mat. Nuggets&tomater till lunch/middag
Har fixat lite mer inför flytten.

Fyllde i papper till Csn om nedsatt inkomst, nu behöver jag bara kuvert&frimärke.

Även om klockan var 20/21 så lade jag mig inte direkt, utan började ändå en del med grund inför grupparbetet.

Andas. Fokusera. Allt på en gång, en sak i taget. Jag blir lätt distraherad och det är inte bra.
Skolan bör komma först.
Därefter följer
en blandning av matlådorfixande&hushållande med pengar,
Förbereda inför flytt,
Bädda, städa, diska.
Motion, styrka, träning.
Jobbsökande.

Å hålla igång kontakt med vänner osv.

Andas.
Först avsluta frukost, bädda sängen, diska, duscha.

Att gå ut på rasten och fylla på med fräscht syre. Funkar minst lika bra som en kopp kaffe. Extra bra idag när solen skiner också.

...Just do it.

Att gå ut på rasten och fylla på med fräscht syre. Funkar minst lika bra som en kopp kaffe. Extra bra idag när solen skiner också.

...Just do it.

Jag är ensam. Humöret kraschar, dalar. Gråten är nära, finns där under ytan men når inte fram.
Fett mycket, du pallar inte trycket.

Satte i en film, för att varva ner. Men efter samtal med syrran så slår det mig. Jag mår inte alls bra, vet inte hur jag ska hinna med, orka med.

Kanske jag skulle ha sökt medicinisk sekreterare, eller något lägre. Struntat i ord, nöjt mig för att nöja mig är vad som får mig att må bra. Önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan, fixa så mycket. Med jobb, med N.
Eller bara den här vårterminen, Marknadsrätten.

Jag är så slutkörd, jag är så svag. Så ensam.
Men jag får ju inte ge upp.

Skönt. Tårar.

Så trött på att gråta att jag inte låter mig gråta när jag faktiskt behöver.


Med bördan av en kurs jag ärligt undrar hur jag få in allt, få tid med allt.
Glömde jag nästan av det här med jobb. Vikten.
En del av mig, gamla, hade just tänkt att jag inte behövde jobba, hade tid. Att vid halva oktober får jag Csn.
Men nej, jag måste trycka in det med. En inkomst stöder ju ändå innan, efter och gör att jag ändå inte Behöver klara av skolan på samma vis.

Ingen meditation idag, men ändå små framsteg i fokusering, inte fastna i tv eller allmänt velande. Agera, prata. Lyssna på kroppen och inte försöka mentalt ignorera feber med dess spänninghuvudvärk i släptåg. Vila, dricka mycket vätska och inse att hålla sig kring det lägre kalorimålet är mindre viktigt när kroppen så tydligt behöver extra näring en dag som denna.

Att vara öppen med tankar, en större del av mina tankar iaf, känns bra. Det lättar en del av oron, Gnaget i magen.

Lite gnagande, oro, finns kvar. Inför morgondagen som jag inte hunnit förbereda inför som jag tänkt, andra saker jag vill ska klaffa.

Andas.
Lyssna.
Andas.
Slappna av.

Ta ett djupt andetag genom näsan, munnen stängd. Andas sakta ut genom näsan igen. Upprepa. Känn luften sprida värme inom dig samtidigt som andningen framkallar ett ljud liknande Darth Vader.
Fokusera på andningen, släpp alla andra tankar. Bara andas och genom syre och värme flöda genom kroppen.


Detta, är instruktioner liknande yoga jag gått på, avslappning med ujaj-andning. Det är ett sätt att meditera på, frammana en fokuserad lugn, avslappnad stund.

Fungerar sittande, men även liggande. Speciellt när man har svårt att somna kan det hjälpa till att komma till ro.

Enda "nackdelarna" är att andningen hjälper kroppen på traven att driva ut gaser från kroppen, och att om man är ovan kan den göra en lite lätt yr.
Det sistnämnda gällde åtminstone under yogapass, då rådet var återgå till vanlig andning en stund.


Jag besitter kunskapen, verktygen för att finna ro när det stormar inombords.
Men jag glömmer ofta bort att ta hjälp av det.
Det vill jag börja med. Ska börja med.
Inte för att stänga ute oroliga tankar, ignorera dem, utan för att frammana lugnet som krävs för att kunna ta sak i taget.

Så att jag får fram helheten, bibehåller den, inte rusar iväg i oroliga funderingar om en sak och glömmer annat som behöver tänkas över, planeras, ageras.

Here I stand anlone with this weight upon my heart and it will not go away. In my head I keep on looking back right back to the start, wondering what it was that made you change…

I wish that I’d could turn it back, right back to the start...

And change it.

Men gå bakåt i tiden går inte, det finns bara nuet och framtiden. Som har påverkats av det som ligger bakom mig. Jag är så trött på mig själv. Så trött på att misslyckas.

Men någon verklig ärlig förändring verkar jag ju inte få till ändå.

Orkeslös.

Så, vad ska jag göra åt det? Hur gräver jag mig upp ur hålet jag gräver djupare och djupare för var gång, och sedan fortsätta uppåt och vidare, utan att gräva ner mig igen? Kanske lite genom att ändra attityd, att planera dagen och agera därefter, utan att reflektera och binda känslor till. Utan emotionella anknytningar som får mig att inte göra det jag satt mig för att göra.